Emelie behöver göra omprov och redovisa avsnitten på en godkänd nivå. Jag förstår inte vad som hände, fick hon en blackout?" jag hade suttit 7 dagar i rad och tränat på detta jävla matteprovet. Mina föräldrar tar kontakt med min dåvarande mattelärare och frågar vad som hände. Då rekomenderar hon att jag ska börja gå på extramatte, jag blev helt förstörd för jag ville inte men jag tackat nej till extra hjälp och hoppat över läxor för jag skulle ju inte inte klara dem? Så här höll det på i flera månader. jag ville vara lika bra som alla andra. Men jag började gå på extramatten ochdär jag fick hjälp med min matte. & detta gick jag på hela 6an ut. Min mamma och mattelärare pratade varje vecka om hur det gick för mig och jag klarade inget matteprov utan jag fick göra om alla hela tiden tills jag klarade dom. 

 

I 7an fick vi en ny mattelärare och alla sa att han var jätte bra, han gjorde det lättare och jag blev helt plötsligt lättad eftersom jag knappt ville gå på mattelektionerna längre, jag hatade matten. Men med denna nya matteläraren så blev inget bättre. Allt blev svårare och jag tänkte bara "när ska jag bli lika duktig som alla andra?" Jag kom hem varje dag i tårar och när jag gjorde läxan satt och jag grät för jag kunde inget, jag förstog inget. Men jag fortsatte gå på extramatten men inget blev bättre. Tillslut fick min mamma nog, hon kontaka mina lärare och frågade vad dom höll på med.. Jag tyckte detta var jätte pinsamt att min mamma ringde och nästan skällde ut mina lärare. Innan vi skulle gå på jullov så hade vi betygprat och när det var min tur så fick jag reda på att jag hade F varning i matten.. Allt brast igen. Så jag gick ut med tårar i ögonen och sprang in på toaletten och grät! Men jag klarade matten med ett E som betyg tillslut. Efter jullovet börjar dom göra utredningar på mig om det är dyslexi som spökar och när jag fick resultaten så var jag stum för timmar och grät på natten för jag trodde inte jag skulle klara av skolan.

 

Folk började fråga mig varför jag sprang mellan klassrum hela tiden, varför jag inte var där på provet och jag tyckte det var jätte pinsamt för jag ville inte säga att jag fick extrahjälp. Men när jag väl sa det, det lät väl ungefär såhär "- Jag har dyslexi, och jag kommer springa iväg till andra klassrum för extra hjälp"  

 

Jag kommer ihåg detta utvecklingssamtalet som jag hade, det skulle vara ett helt vanligt men där satt fler folk än bara mig, min mamma och min mentor! Det satt en kurator, min mattelärare, och en kvinna som finns på skolan som hjälper folk med deras dyslexi. Och jag kommer ihåg hur dom frågade mig "-Emelie vad vill du bli när du går ut skolan? vad är din dröm?" Jag brast ut i tårar och sa att jag inte visste för allt kommer stoppa mig, dyslexin kommer stoppa mig. Jag kan inte gå vad jag vill och då skrattade mina lärare och sa "-klart du kan, för vi kommer hjälpa dig"

 

När jag började 8an så fortsatte jag att gå på extramatten men det räckte inte. Tillslut så fick vi hade ett möte med min mentor, min mattelärare. Vi gjorde en plan hur jag skulle jobba med matten, för läxor, alla dessa sidor som vi fick funkade inte för mig. Detta mötet slutade också i tårar för mig! Dom visste redan att det inte var något som stämde, att det var dyslexi som spökade men det fanns något mer där. Dom började göra fler utredningar på mig och det visade sig att jag har en grovare sorts dyslexi! Efter detta mötet och utredningar så fick jag hjälpen som jag har väntat på i 2 år. Nu var jag inte ensam genom detta! På matteprov så leder min mattelärare genom mig svaren, och förklarar allt för mig så jag ska klara min matte & jag gör nu det. En dag så kallar min mattelärare in mig och berättar att han har rättat mitt matteprov, han visar mig det, skrattar och säger "- Alla rätt Emelie, grymt kämpat, du kommer att komma långt med detta" Det var en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv! 

 

 

Dagen kommer komma snart då jag ska söka gymnasium, men tack vara all extrahjälp jag fått och får än idag så har min dyslexi blivit bättre och jag är självsäkrare idag som aldrig förr, jag älskar nu att gå på lektioner nu när jag får hjälpen jag behöver. Nu vet jag att jag får all hjälp jag får för att klara mig i skolan och dessa betygen jag har idag är jag chockad över. När jag såg mina betyg när jag sluta 8an började mina tårar rinna, allt stress, svett och tårar var som bortblåsta. 

 

Med detta vill jag säga hur jobbigt detta är att skriva om, att slippa att skylla ifrån sig att du glömt läxorna eller att du inte hann för du hade träning eller något annat. Som ni ser så gör jag framsteg, idag är det inte mycket fell i min text som det kan vara och jag kan märka av det så jag får fråga mina föreldrar hur saker stavas eller så får jag googla ordet. 

 

Dyslexi är idag mer accepterande en någonsinn och det är så jävla bra, hur mycket hjälpmedel det finns på skolorna. Och här är jag, några år senare, jag har svårt för saker, läsa, stavar som en kratta ibland och speciellt med matten. Idag kan jag skratta åt detta, att jag är urusel på matte. hata mig eller älska mig, någon kommer aldrig kunna ta ner mig för min dyslexi för så mycket jag kämpat och så mycket som jag fortfarande kämpar. Men jag är stolt, så in i helvetes stolt över mig.